Förälder med psykisk ohälsa

Ibland funderar jag på hur mycket barnen har påverkats av att jag varit så pass sjuk och ofunktionell som jag varit. Det är under två år, som jag inte har speciellt mycket minnen av, där jag endast ser scenarion av vad som hänt.

Dottern 12år
Det är under en viktig period som jag varit borta, frånvarande och inte ha kunnat handskas med mig själv. Hon hade borrelia, fick ta prov via ryggmärgen, men hur vi kom fram till det, har jag ingen aning om! Hur kunde det gå så pass långt, och vad var det som gjorde att vi misstänkte att det var just borrelia? Hon fick kompisar, var där till och från. Nya lärare som kom och gick i klassen och allmänt ostabilt. Vi gjorde även en ADHDutredning under 2014, som bekräftade mina misstankar. Hon har ADHD. Men hon fick aldrig vara med på en återgivning då hennes pappa satte sig emot utredningen, som han var med på skulle göras från början. Hon har idagsläget inte heller fått den. Jag var trött, somnade före alla andra i soffan, hon kunde inte ha kompisar hemma för att jag inte orkade med allt liv, eller alla intryck. Att jag var lite lätt lost av medicinerna tillhörde vardagen. Stresskänslig som fan och kunde knappt ha hand om mig själv. Men hon var rädd, och överbeskyddande, något som ett barn inte skall behöva vara. Ville alltid finnas där för mig, vågade knappt vara med kompisar. Magont och huvudvärk hörde till vardagen, och gör fortfarande. Det gnager i henne tror jag. Lite, fast att hon inte vill erkänna det.

Sonen 10år
Hade redan sin ADHD-diagnos, och medicinerades. Men det gjorde ändå inte saker lättare för honom. Visst, lugnare och mer koncentrerad, men hade det ändå svårt med sig själv och sociala situationer. Att få kompisar, att klara en hel skoldag. Dunkningar av huvudet i väggar och bord i skolan, hemringningar. Väldigt mycket. Men aldrig några problem att få honom dit. Där emot, väldigt svårt med sig själv, och väldigt rädd för att jag skulle bli sjuk igen, och igen, och igen. Han hade rätt, det skedde, om och om igen. Det var svårt att tro på att det till slut var bra, och att kunna slappna av. Släppa den rädslan. Men jag tror att det också gjort det svårt för honom att lita på att saker och ting är bra.

Minstingen 4år
Jag förlorade två av hans viktigaste år, genom att inte vara fullt närvarande och borta. Han tyr sig till sin fader. Kan ibland storböla när han är tvungen att vara med mig ensam och pappa skall åka iväg. Pappa måste vara med och lägga honom, pappa är den han vill sitta bredvid, pappa. Jag känner mig lite överflödig, som att jag inte existerar ibland. Men jag förstår det. Jag vet varför det är så, och vi jobbar på att komma över det. Det går bättre. Han accepterar mer att vara med endast mig, att jag kan vara med i duschen, lägga honom själv om pappa "måste" göra någonting annat. Att sitta och mysa bredvid mig. Det är synd att det är som det är, och det gör mig väldigt ledsen. Jag förstår vad jag har missat, jag vet hur mycket det har betytt för utvecklingen. Att jag inte fanns där som alla andra mammor gör. Inte hade orken. Inte var hemma.

Det är svårt att tänka på det. Att jag inte har funnits där för mina barn under den tiden jag varit på sjukhuset, på avdelning, bakom låsta dörrar. Att jag sedan hemma kunde må någorlunda, men alltid åkte tillbaka på -10. Att vi visste om att det skulle komma. Vi väntade oss det. Det är ett hårt slag, och jag får märka av det varje dag. Speciellt på minstingen. Där märks det tydligast, vid läggning, vid mys, vid påklädning, vid måltider, vid tandborstning, vid tillsägelser, vid allt. Att jag inte har fått samma band som pappa. Att jag betyder lite mindre.

När ingenting händer

Jag vill skrika, låta luften pressas ur mina lungor, tills det inte längre finns någonting kvar. Jag vill känna mig tom, inte fylld med alla känslor, all oro, alla krav. Vill inte känna den där rädslan för vad som kan komma att hända. Osäker på framtiden.

Kanske är det en rädsla för att bli bortglömd. Eller påmind. Eller om hur jag tänker fel.
Kanske är det bara inbillning alltihopa. Kanske är det så, att jag egentligen inte har någonting att vara rädd för. Men varför är jag då det?

Samtal somv kan komma, från X, ord om hur jag inte kan göra som jag gör. Hur jag inte kan tänka så som jag gör. Hur allt i min närvaro är fel.
Samtal om min anställning, att jag inte längre har den kvar. Att jag har missat att göra någonting för att få ha den kvar. Att jag varit sjuk för länge.
Samtal från KF... Att alla pengar kommer försvinna. Att vi inte kommer ha någon stans att bo. Att allt är förstört.
Samtal från vänner, som endast låtsas vara vänner. På deras villkor.

Jag vet inte egentligen, vad som är värst. Alla har sin grad av hemskhet. Och rädslan för dem alla är lika stor. Fånigt, jag vet. Men jag fungerar så.

Måste hitta på något att göra. Få tiden till att gå. Låta mig leva lite

Ny boendestödjare

Jag kommer få en ny boendestödjare. Vi kallar henne bs3. Hon var här tillsammans med bs2, som är en tjej jag tycker funkar väldigt bra med mig, och som gör ett väldigt bra jobb. Men bs2 skall byta sida av kommunen, trots att hon försökt få vara kvar här, så bs3 skall ta över. Antagligen kommer det fungera bra det med. Idag gick vi tillsammans, bs2, bs3, sambon och jag, igenom vad jag behöver stöd i, vad som har varit och vad som kommer. Det visade sig att hon varit biståndshandläggare till mitt jobb, och kände väl till det. Världen är liten. Hon hade lätt till skratt, kändes ledig och trygg i sig själv. Lite äldre än mig, kanske runt 40? Vi får se hur det går. Vi skall träffas själva första gången nästa vecka.

Bs1 kommer jag ha kvar. Vi kommer inte så bra överens, trampar varandra lite på tårna. Ser saker på olika sätt, och så är hon väldigt naiv, vilket jag har svårt för. Det går alltså inte helt bra de gånger vi träffas. Det känns mer som att hon kommer för sin egen skull, än för att stötta mig. Det vi gör, skall ge henne poäng, få känna att hon lyckats få mig till att göra någonting som kan synas i rapporterna. Här fungerar det inte så. Jag känner sådant, och jag vet hur en arbetar efter hennes takter. Jag har ju själv jobbat som boendestödjare, visserligen på boende och med personer som behöver mer hjälp än mig, men att göra ett sådant här arbete, endast för att se bra ut i pappren, hjälper inte brukaren.
Hon är oförstående till hur saker och ting har kunnat ske, och ifråga sätter saker och ting, som hon inte har med att göra. Arbetet, sysslorna, skall ske utifrån hennes tankar om hur det skall vara. Men ja. hon är kvar. Jag orkar inte med att försöka byta. Jag har absolut ingenting emot henne som person, utan det är hennes arbetssätt som jag inte kommer överens med.

Men jag kommer att sakna bs2. Vi har haft roligt, kunna prata om allt möjligt, och hon ger ett bra stöd i vardagen.

För mig handlar sådana här jobb om att också kunna vara lite personlig, dela med sig av sig själv, kunna slappna av i det som är. Att läsa av personen och se vad som krävs idag, och vad som kan bortprioriteras. Att ge den en jobbar med en chans till att se att som arbetsutövare är du egentligen inte annat än människa i grund och botten.

Att inte vara rädd för att visa sig själv, att komma in i en annans hem som människa som alla andra.

Jag har haft den turen att få många sådana människor runt mig. Både bland familjebehandlare och som boendestödjare. De finner sig i det som är, kan läsa av mig, kan ta mig för den jag är och faktiskt tycka att det är trevligt att komma hit. Att det inte bara är ett av de där alla jobben som måste göras.

Att bjuda på mig själv, är något jag har lätt för i dessa sammanhang. Jag saknar lite den där spärren som gör att en inte berättar allt som varit. Jag delar med mig av mina erfarenheter och mina svårheter. Kanske blir det lite för mycket ibland, men ändå.

 

Det som en gång varit

2003, året då jag tog studenten, året då jag blev med barn,  året då jag studerade på Komvux, året där allting började. Han verkade perfekt. Kanske inte på alla plan, men på det som jag räknade som bra egenskaper. Men så fel jag hade, och att det skulle ta sådan tid innan jag upptäckte det. Innan någon påpekade det. Innan jag kunde inse vad som faktiskt hände.

Åren som följde innehöll två barnfödslar, ett giftermål, två flytter, en katt och en hund. Studier på distans för mig, Jobb de somrar som behövdes, föräldraledigt, sjukskriven på grund av förlossningsdepression, och en massa psykisk misshandel. Att det skall vara så svårt att se, att förstå vad som händer? Hur blind kan en vara?

Jag kunde verkligen inte föreställa mig själv som psykiskt misshandlad. Jag var helt säker på att jag bara var fånig, att jag förtjänade allt som sades och gjordes. Jag var helt med på att de saker jag sa, var fel. Han kunde inte förstå att det var svårt att ta undan en blöja från golvet, en så enkel sak. Det klarade jag inte då. Jag var så nere, visste knappt vem jag var längre. Aldrig fick jag åka någonstans utan barnen. De skulle alltid vara med mig, så att han kunde få egentid. Egentid, vilket ord. Det sitter så djupt inne att använda det ordet, efter det som har skett, och de bilder jag har av det.

Mina vänner var inte värda ett skit. Ingen av dem. Vad skulle jag med dem till? Han behövde ju inga vänner, så varför skulle jag behöva det? Eller snarare, han hade tagit avstånd till sina vänner, många av dem. På grund av vad, vet jag inte riktigt. Så komplicerat. Fick prata i smyg, annars började han komma med en massa nedtryckande saker undertiden jag pratade, så att de andra skulle tro att han hade fullkomlig makt över mig. Det hade han. Jag gick nog med på allt som han sa, på alla förslag han hade. Oavsett vad det satte mig i för position. Det slutade med en massa skulder, både på inkassobolag och hos fogden. För den och den räkningen kunde vi ju betala nästa månad, då vi borde ha bättre med pengar. Eller hur. Det var först långt senare som jag förstod varför han var hos fogden.. En ser inte det en inte vill se. Det är så lätt att blunda.

Men jag kom där ifrån. Med hjälp och stöd och påtryckningar. Jag kunde göra en abort, som han inte ville vara med på, för att han ville att vi skulle ge allt en chans till. Ett barn till skulle göra allt så bra! Det skulle kunna rädda oss! Nä. När jag kom hem från aborten, talade jag om att jag ville ta ut skilsmässa. Det var lika bra att få det gjort. Efter alla de gånger han hotat om att han bara skulle dra, lämna mig med allt. Efter alla nedtryckningar, alla ord som sa att jag var fel, tänkte fel, gjorde fel. Efter alla vakna nätter med barn som jag fick ta, för att han behövde sova. Kunde jag säga att jag ville skiljas. Att jag inte ville ha mer med honom att göra, än det som krävdes för barnens skull.
Han hade krav. Ville att jag skulle bo kvar i en stad, där jag inte kände någon, och att det var 1,5 timme och lite till för att komma och hälsa på eller åka dit. Jag skulle bo i en stad där alla kände alla, och vara den Där. Hon som ”(fyll i frivilligt)”. Han skulle kunna säga vad som helst, och alla skulle tro honom. För jag hade inget mandat. Ingen som skulle tro på mig.

Jag flyttade där ifrån. Tillbaka hem. Men det har fortsatt. Ända tills nu. Det fortsätter fortfarande. Trots olika sorters samtal. Trots olika insatta medel. Trots samtal från min sambo. Trots att jag säger ifrån. Trots att han haft ny och gjort samma misstag där. Han får ner mig hur enkelt som helst, även om jag utvecklat en hel del metoder för att få honom att lugna ner sig, att inte komma åt mig, att inte nå mig.

Han tror att han äger en bit av mig, den som vi delar tack vare barnen. Att jag är skyldig att hjälpa honom med det ena och det andra. Att jag skall hålla koll på allt som händer, både här och där.
Jag har mitt eget liv! Min egna familj! Mina egna problem… Jag behöver inte ta del av hans. Jag behöver inte veta hur han tänker kring saker som inte rör mig eller barnen. Jag behöver inte veta något om hans ekonomi, och han har absolut ingenting med vår ekonomi att göra!

Att vara så förföljd. Den dag då båda barnen har blivit 18, slipper jag honom på det sätt som jag inte kan nu. Men det är ett par år kvar. Åtta, nästan precis.


Men jag skall klara det! Jag har stöd runt omkring mig, både i form av soc och familjerätten, men också av familjebehandlare som har funnits kring oss de senaste två åren. Jag har många på min sida.
Jag hoppas det fortsätter så.

Smällen

Där kom det, det jag fasat. En inbjudan om att bli vräkt. FAN!! Det bara skriker i mig just nu. Sambon är på bristningsgränsen, jag sitter här. måste skriva. Kan inte börja gråta, kan inte bli förtvivlad, kan inte förlora mig själv nu. Måste hålla mig klar!!

HELVETE OCKSÅ

Hur kommer detta gå, hur länge kommer det ligga i bakhuvudet, hur länge kommer tankarna om detta ligga och skava?!

Panik

Borde ta min 14.00 medicin, en till lyrica. Borde göra det nu. Inte skippa. Har ingenting annat, inget att ta vid behov. FAN!

Sambon ringer runt nu. Se vad som kan göras. Tror jag. Jag kan inte handskas med det. Men jag är rätt lugn i paniken. Tror jag har tagit avstånd, distans. Men det kommer komma. Ordentligt. När jag väljer att ta in det hela. När jag kan smälta det som sades. När jag vågar tillåta mig själv att inse vad som händer.

Min framtidsdröm

Visst måste en tillåta sig själv att ha drömmar? se scenarion som kanske egentligen inte är sanna, men som kan vara trevliga att tänka på? Det fick jag i uppgift att psykologen idag, att tänka på under sommaren. Vad skulle jag vilja uppnå, om det inte fanns några problem, inga funktionshinder, inga psykiska barriärer.

Jag tänkte att jag skulle bena ut det här. Lite försiktigt, lite att börja med, någonting att gå på.

Arbete/Studier
Jag skulle vilja vara färdigutbildad lärare, samt mentalskötare. Kunna ha detta i grunden för att på ett bra sätt kunna jobba med tonåringar och unga vuxna som inte har det så lätt. Som gått igenom mycket. Som tänker tankar de tror att de är ensamma med. Att kunna, på ett bra sätt, jobba både pedagogiskt och metodiskt, inom ett område som ligger mig varmt om hjärtat.
Att få jobba på ett boende, inom psykiatrin på avdelning, eller i skolan. Gärna med utåtagerande individer, som har med självskadebeteende att göra. Jag siktar inte högre upp än så, jag skulle vara mer än nöjd om jag kom så långt.

Familjen
Vi skulle bo i hus, djuren skulle kunna springa ut och in som de vill, stor tomt. Vi skulle må bra, jobba, tjäna pengar, men ändå hinna med barnen och deras skolgång, finnas där för dem när det behövs och när de tror att de inte behöver oss. Barnen skulle få den hjälp och det stöd de behöver i skolan, de skulle ses som individer, istället för en del i den stora massan.

Jag
Jag skulle må bra, ingen ångest som hela tiden hänger över mig, ingen depression som förstör allt. Det skulle ha varit länge sedan jag var inlagd och jag skulle inte behöva känna några sådana tendenser. Min fritid skulle bestå av att klara av att vara med barnen, kunna träffa vänner, nya, hitta tillbaka till de gamla, få alla att förstå att jag inte är farligt, och att de inte behöver förstå allt som jag varit med om. Bara få dem till att förstå att det är en del av min historia. Scheman skulle underlätta vardagen, se vad som skall göras och när. Och jag skulle följa det. Då ångesten inte har grepp om mig, tror jag att det skulle fungera. Tid för mig själv, kunna göra det jag tycker om, utan att känna krav över det.
Förmågan att kunna säga nej. Uttrycka mig i ord som gör att andra förstår att det inte är av elakhet jag säger nej, utan för att värna om mig själv, och vad jag klarar av och inte. Jag skulle tro på mig själv, på att det jag gör är rätt, och bäst för mig. Inte gå på vad andra tycker, och anser vara ett "bra" liv.
Diagnoserna skulle finnas kvar, de är en del av mig, gör mig till den jag är. Men de skulle vara hanterbara, och inte påverka vardagen för mycket.
Träning och bra mat och sovrutiner. Inte för att gå ner i vikt, utan för att må bra, få en kropp som fungerar optimalt för mig. En kropp som förstår att jag vill den väl. Ha en kropp som jag trivs i, som jag förstår.
Smärtan skulle vara minimal, fibromyalgin skulle kanske vara borta, kanske inte. Jag vill inte ta bort någonting från mig, det skulle kännas fel att göra det, utan att veta varför.

Kanske är det bara så, att det räcker där. Det finns inte så mycket jag känner att jag vill ändra på, det är mer saker som jag vill lära mig att stå ut med, som kan finnas i bakgrunden, men inte höra sig påminda hela tiden. Jag har mycket att jobba med. Jag behöver tid till att komma fram, kanske kan jag jobba hårdare, men livet går upp och ner, det är så det är. Jag kan inte påverka allting på en gång.

Det får bli en sak i taget.

Så kan det vara

Barnen sitter och är hispiga i soffan. De kollar film, så jag antar att det är så det får vara. Verkar vara en sådan där film där det både är pinsamt och jobbigt. Familjesituationer kan vara så. Det är "Lejontämjaren". De verkar finna den bra. Jag orkade inte med att se den med dem. Var tvungen att avskärma mig lite. Tur att jag har mina tillflyktsorter i hemmet. Skulle ha spelat, men spelet ville inte som jag, så fick skriva istället.

Känner mig väldigt trött. Det har varit mycket idag. Sambon har jobbat under eftermiddag kväll, och jag har varit själv med barnen. Det tär på en, men det funkar. Skönt! Det visar att det går framåt.

För två år sedan, kunde jag inte vara själv med barnen. Jag klarade inte av det, så sambon fick anpassa allt han kunde för att inte lämna mig med dem. Jag hade ingen koll, kunde inte kontrollera, kunde inte fokusera. Jag kunde knappt ha hand om mig själv under den tiden. Och risken för att insjukna igen, var stor. Nu är det inte lika överhängande längre, jag är stabil, jag klarar mer.

För två år sedan, låg jag på sjukan var tredje månad, och stannade där i snitt fem veckor. Det är ganska mycket, om en lägger ihop allt. Dagarna går, och timmarna försvinner. Det är så mycket som jag har glömt från den tiden. Saker jag inte minns. Barnen var ordentligt sjuka från och till, halsfluss, lunginflammation, borrelia, och så vidare. Under två år, de som har varit, är det så mycket som jag har varit med om, men som jag gått miste om. Minnet sviktar, jag var inte närvarande.

Visst gör det ont. Att märka på den yngsta lilla krabaten, som nu fyller fyra, att jag har varit frånvarande. Han tyr sig till sin pappa. Att bli lämnad med mig, kan ibland vara väldigt jobbigt för honom. Jag var inte där under hans första år. 1-3.. Så mycket jag missat. Så mycket som han inte förstår. Så mycket som jag önskar att jag kunde ändra på det. De väldigt många sjukhusbesöken som han fick göra. Hälsa på mig i stängda rum, i sjukhusparken, se en förlorad jag. Men ja. Det är som det är, och det går inte att ändra på det nu. Det var för mycket, och jag behövde tid att kurera mig, att hitta mig själv, att återkomma till mig. Det var bäst det som var. Även om det är hårt. Så mycket som jag har missat.

Samtidigt är det väldigt mycket skuld i det hela. Sambon som fått ta så mycket. De två barn som inte är hans, har han fått göra allt för. Visst det ingår, men oftast så är den biologiska där också. Så var inte fallet nu. Jag var hemma vissa kvällar och helger, ibland kunde de inte träffa mig på flera dagar. Skolan kunde jag inte engagera mig i mer än att ha kontakt med lärare lite då och då. Jag kunde inte gå på möten, ens när jag var ute från psyket. Svårt att planera, hänga med i vad som skulle hända. Fixa lunch till utflykter, förbereda dem för vad som skulle komma. Allt som hör till att vara föräldrar till barn i skolåldern. Detta samtidigt som ett av barnen mådde skit. Dunkade huvudet i väggarna på lektionerna. Störde alla i klassen, använde sig av alla fula ord han kunde när han inte fick som han ville.

Det var mycket som hände. Överallt och hela tiden.

Kontakt med familjebehandlare varje vecka. Prata om vad vi kunde göra, och hur vi skulle behandla det som skedde. Hur vi skulle hantera det. Vad vi gjorde som var bra, och vad vi kunde göra bättre. Att få höra, att det vi gjorde var bra, att barnen trots allt mådde bra, kände sig bra och att allt var bra. Det var viktigt. Det hjälpte. Vi var en bra familj, trots min psykiska ohälsa.

Jag har alltid varit öppen med det. Sedan första inläggningen. Det är viktigt för de som jobbar med barnen, att veta vad som har hänt och hur det kan påverka barnen. Om de inte skulle veta det, skulle de heller inte kunna kontra det barnen gjorde eller hur de mådde. Till och med jobbet visste om mina svängar fram och tillbaka. Arbetskamrater kom och hälsade på, hälsade från de andra. Samtal med arbetsledaren om hur jag mår och hur jag går vidare. Allt för att få folk att förstå hur jag kan bemötas, där och då.

Men tiden har gått. Jag är inte så sjuk nu. Det finns fortfarande i bakhuvudet att jag kan bli sjuk igen, men det är inte lika närvarande nu som det var då. Händer det så händer det. Jag kan hindra det i tid. Jag känner mina tecken, jag vet hur jag reagerar och jag vet att det inte är något farligt. Det har jag heller aldrig trott. Jag har varit medveten om vad som hänt hela tiden. Hur jag mår, vad som händer, vad jag har för tankar. För mig har det varit riktigt skönt, samtidigt som det också har varit väldigt jobbigt. Att veta att de tankar och känslor som jag har, inte stämmer med hur det egentligen är. Två verkligheter som ställs mot varandra. Vilken väger tyngst?

Kanske har jag som fördel att jag har jobbat med det, sett det, vet hur det kan utvecklas. Kanske har det varit till nackdel, att veta hur det kan vara, kan ske, kan verka. Men det var min verklighet då. Att dessa två ting, stod emot varandra.

Så kan det vara, när inte psyket längre orkar med.